Kände att det var läge att presentera vår nye Herrtränare inför säsongen 2019, mejlade Ola och frågade om han kunde skriva ihop några rader om sig själv och det kunde han...

En (ny) tränare har ordet

 

Ungefär en månad har gått sedan jag presenterades som ny tränare för Hertzöga BK och det är kanske på sin plats för en presentation. Det är farligt att lämna över tangentbordet till mig då jag gärna blir långrandig. Men för att det inte ska gömmas i stycken längre ned i texten vill jag inleda den här texten med att tacka Hertzöga BK för det förtroende som föreningen har visat mig. Jag hoppas att jag kan leva upp till förväntningarna!

 

Följande stycke känns lite som en kontaktannons men mitt namn är Ola Andrésen och jag är 33 år, uppväxt i Kil men bosatt i Karlstad sedan 2005. Jag arbetar till vardags som lärare i SO och Idrott och Hälsa på ett högstadie uppe i Arvika där jag stormtrivts sedan 2010. Jag är bättre på att prata än att lyssna men vill du ha min fulla uppmärksamhet är Newcastle United, en god bok, punkrock eller flugfiske goda samtalsämnen.

 

Det är mycket som attraherade mig hos Hertzöga. Ett duktigt, välskolat och ungdomligt fotbollslag, naturligtvis. Men också en röd tråd i föreningen med kloka värderingar för sin ungdomsverksamhet och det faktum att löner, bonusar och kontrakt inte är det som lockar spelare till föreningen. Det sistnämnda börjar äta sig ned allt längre ned i fotbollsdivisionerna och jag tror att avsaknaden av detta istället ger behållningen av ett jämlikt omklädningsrum med klubbmärket och kamratskapet som hedersord.   

 

Det finns en fin anda och härlig drivkraft i den stora grupp av eldsjälar runt seniorlaget - Hertzöga engagerar människor. Detta blir inte minst tydligt i samband med träningspass då det allt som oftast är fler än vi ledare som är närvarande för att kika på årets lagbygge eller byta några trevliga ord med varandra. Alla de jag har mött har verkligen försökt sitt yttersta för att få mig att känna mig välkommen. Ingen nämnd och ingen glömd brukar det heta men jag vill ändå passa på att nämna Per Andersson och Bo Eklund lite extra. Jag som ny ledare och spelarna är oerhört tacksamma att ha sådana föreningskillar i samma båt.

 

Jag har bara lett åtta pass under den här perioden men det känns som att jag har stått framför killarna en längre tid än så. Detta är det största av kvitto och även ett tack till en välkomnande och energigivande grupp av fina människor. Spelarna har tagit emot mig väl, tränat hårt och med god närvaro och jag har åkt till och hem från träningen med ett leende. Det är också uppenbart att spelarna trivs bra med varandra vilket jag ser som en nyckel för ett fotbollslag.

 

Dessa träningar har varit intensiva, med ett furiöst bolltempo och en härlig inställning. Att stå framför sådan elektrisk laddning i november och december får mig att dregla över tanken hur det kommer att vara med några veckor kvar till seriestart. Detta tempostarka fotbollslag, drillat in till ryggmärgen, är ett arv från deras tidigare skolgång i olika duktiga ungdomslag men inte minst under Dave Mossons ledning.

 

Jag räds inte en utmaning; men det är klart att i skuggan av denna tränarlegendar är det inte långsökt om andra kan se kopplingen till David Moyes och Sir Alex Ferguson. Jag känner stor respekt för Dave som fotbollstränare och person, och vi har över en kopp kaffe också hunnit med att träffas. Men det finns ingen idé att försöka vara någon annan för de är ju onekligen upptagna. Jag är här för att göra det jag är bra på, även om det också innebär att sträva mot att bevara det som har fungerat allra bäst.

 

Innan Hertzöga har jag varit verksam i Kils AIK under hela mitt fotbollsliv. Jag lirade där från att jag var knatte till att jag tvingades lägga av med fotboll vid 29 års ålder. Föreningslivet, oavsett förening, formar oss mer än vad vi tror och jag är tacksam för de många säsongerna i omklädningsrummet. Det är aldrig segrar som sticker ut när "karriären" skall summeras men jag ger mig själv läget att retsamt flika in säsongen 2009 som en höjdare då vi vann serien - före ett haussat Hertzöga BK på andraplats.

 

Sju operationer och en vägran att lyssna på min egen kropp gav mig artros och allsköns bekymmer men efter ett år på gnällbänken antog jag utmaningen att leda moderklubben som tränare. I Kils AIK blev det tre säsonger - serieseger i femman, mittenplacering i fyran för att förra säsongen med ett halmstrå knipa kontraktet i högsta distriktsserien. Det som sticker ut från dessa tre år är den glädje och kamratskap - men får jag åter tillfälle att nämna enskilda resultat ser jag vändningen uppe i Ås - från 0-3 efter 20 minuter till 5-3 efter 90 minuter som det mest vackra. Detta är signifikativt för Kils AIK - och förhoppningsvis även något jag kan ta med mig - ett lag som aldrig ger upp. "De rödas" seger på Ilanda IP under säsongen 2017, de grönas enda poängtapp på hemmaplan, då cynisk försvarsfotboll gav tre poäng mot seriesuveränen är ett annat. Jag förstår att jag inte kommer långt med att lyfta fram cynism och inställning men det är och andra sidan två exempel där ett lag inte skall ta poäng mot betydligt skickligare motstånd. Om Hertzöga ställs mot skickligare motstånd under 2019 hoppas jag ändå att vi genom ett underordnat försvarsspel och uppoffrande attityd ändå kan avgå med poängen. Även om jag hellre ser att desto fler segrar spelas in genom ett rörligt och kreativt anfallsspel.

 

Det är inte lätt att lämna sin barndomskärlek. Men tre säsonger som huvudtränare kändes för mig som en lagom period. Jag älskar att leda andra människor i en grupp med ett gemensamt mål. Men jag är heller inte någon karriärstränare som till varje pris vill späcka sitt CV. Och innan första mötet med herrsektionen i HBK var jag egentligen aningen tveksamt inställd. Men nu, en dryg månad senare, sitter jag här och känner mig övertygad om att jag tagit rätt beslut och ser inspirerat på fortsättningen. Hoppas Thomas Larsson och Johan Jingfors i den drivna herrsektionen känner samma sak.

 

Jag fick frågan av VF förra veckan vilken vår målsättning är för säsongen. Det är för mig svårt att på ett klokt sätt resonera om nu och jag har aldrig heller gillat den frågan eftersom den alltid kopplas till ett antal poäng i en tabell. Min målsättning är att vi skall trivas ihop, att träningsuppläggen skall kännas meningsfulla, genomtänkta och roliga, att spelare och ledare i match och träning skall slita för varandra och klubbmärket. Då brukar oftast de där poängen i den där tabellen också halka in.

 

Laget är ungdomligt, och eftersom några av de "äldre" gav sig efter förra säsongen, blir årets spelargrupp än lite ungdomligare. Ett ett intensivt och brutalt "transferfönster" är till ända och spelartruppen klarade sig närmast helskinnad. Detta trots att flera spelare säkerligen var erbjudna bättre plånboksvillkor i andra föreningar. Vi tappade Joe Johnson till FBK, vilken vi önskar varmt lycka till, och gjorde klart med kvicksilvret till yttermittfältare Sebastian Augustsson som gjorde motsatt resa. Augustsson kommer förhoppningsvis inte att bli det enda nyförvärvet inför säsongen; vi har i dags dato fyra provspelare i regelbunden träning så förhoppningsvis kan Hertzöga-supportrar få ytterligare julklappar i form av nyförvärv.

 

Kanske har jag nu presenterat mig själv utan att egentligen presenterat mig. Kanske har jag bara skrivit alldeles för många stycken som inte säger någonting alls. Jag hoppas i alla fall att det framgår att jag ser positivt på Hertzöga och säsongen 2019.

/Ola